Och apropå det; när jag fann nöje i att jaga, helst yngre villebråd, ute på krogen så drabbades jag till slut av storhetsvansinne, likt en mycket rik och mäktig kejsare som får för sig att han är en gud och flyger för nära solen med sina vaxvingar, nej vänta nu, nu blandade jag ihop berättelsen om Ikaros och "kejsarens nya kläder", ja, ehrm, jo; storhetsvansinne var det.
Jag kände det i min bubbla av övermod kombinerat med inte så små mängder vitt vin och min väninnas uppmuntrande ord i mina öron, som om jag kunde få precis vem som helst jag än bestämde mig för, vilket förvisso varit fallet dittills, men Ikaros bränner sig alltid på solen, låt det stå klart mina barn, ja, återigen i denna förgiftande krogmiljö och där var ett band som spelade, en ung, blond man spelade vad jag minns som elgitarr men det kan ha varit något annat instrument (jag var i sanningens namn inte där för att avnjuta klangen, eller i detta fall dånet, av instrument) fångade mitt intresse och det var väl ungefär där i historien om Ikaros som han spände på sig sina vingar av vax. Bandet gick av scenen och jag gjorde mitt första drag. Och mitt andra. Och mitt tredje. Jag var ihärdig må ni tro. Vid det fjärde vände sig den unge mannen mot mig med en utstuderat sur och irriterad min i sitt anlete och sa: "Alltså vad vill du? Låt mig vara ifred, jag är inte intresserad av dig" och där, just där, smalt vaxvingarna och rann ned utefter sidorna av min kropp likt en brännande skam för att bli liggande vid mina fötter som en kletig och pinsam massa.
Jag fångade en räv en dag men räven slank ur näven, lika glad för det var jag men gladast var nog räven, som dvärgen på Kalle Ankas julafton skulle ha uttryckt det.
Sedermera tappade jag intresset för dessa utflykter i otuktens land, ja intresset för att idka läppkontakt med främlingar alltså, kanske har vi vår blonde musiker att tacka för det?