Det är märkligt. Vissa dagar måste jag anstränga mig rent fysiskt för att hålla ihop mig, för att inte skärvorna som brukade vara jag ska rasa ihop till en dammig hög på golvet. Sådana dagar vill jag inte att någon ska titta på mig, jag antar att jag vill vara ifred i min överlevnad, eller någonting sådant. Eller om det är för att all ansträngning går åt till att hålla bitarna på plats och därför, när någon betraktar mig, så kan jag inte, helt enkelt.
Vad skulle det då göra, om någon tittade på mig och såg? Tja, jag har ett arbete att sköta, jag kan inte ligga på marken och skrika. Eller kan kan jag väl, men då måste jag gå till läkaren och bli sjukskriven och läkaren kommer att skicka en blankett till Försäkringskassan där det står någoting i stil med "pat. är i akut stressreaktion till följd av mor och broders död. Arbetsförmåga anses av läk. J. Sörensson vara nedsatt till 0 %", och Försäkringskassan kommer att ta emot läkarens ordination och säga att nämen nehej, den här människan har missat att anmäla sig arbetslös två dagar i maj år tjugohumdrafemton, alltså har människan ingen sjukpenningrundande inkomst, således kan denna människa ej sjukskrivas och Försäkringshen skriver ett beslut i frågan, hela tiden med en ihopsnörpt mun, föreställer jag mig, postar det och läkaren får det efter några dagar i sin hand och ringer mig och meddelar detta och då ligger jag där i soffan med ett barn att försörja och ingen inkomst att göra försörjandet med.
Se där! Så fick jag in lite samhällskritik också!
.