De lade henne i en svart, rektangulär transportväska av styvt tyg. De svepte plast över henne och drog igen blixtlåset. Då kom det ett ljud från dig som du aldrig hade hört förut. En förtvivlad klagan som från ett litet djur fast en fälla.
"De tar min mamma!" skrek du "De tar min mamma!" och din bror vaggade dig som om du vore ett litet barn. "Jag vet" sa han och hans tårar rann ned för hans ansikte och blandades med dina "Jag vet."
De lyfte upp bagen och försvann ut i hallen och du ropade efter henne.
"Hej då mamma! Hej då! Vi ses sen! Jag älskar dig mamma!"
Efteråt satt du på hennes säng. Du hade hämtat hennes vinterjacka från hängaren i hallen. Nu hade du den på dig. Den doftade av henne. Du drog ned luvan djupt över ansiktet. Du minns inte vad du tänkte. Du tänkte inte på någonting. När taxin kom tog de dig i handen och ledde dig ned för trapporna.
Du grät inte på vägen hem. Du låg i baksätet och såg ut mot himlen där svarta moln svepte fram över en halv måne. Klockan var tre på morgonen men solen skulle inte gå upp på många timmar än. För dig skulle den aldrig mer gå upp. Det var alla andras sol nu.
När du kom hem vågade du inte sova ensam, som om hennes likstela kropp på något vis skulle kunna ta sig till din lägenhet men om den så gjort, vad så? Du bäddade på soffan. Lät dörren till honom stå på glänt. Du tog aldrig av dig jackan. Det kändes som om hon omfamnade dig.
Jackan finns fortfarande. Du tar fram den ibland för att känna hennes doft, det sista du har kvar av henne. Jackan ligger hoprullad till en boll i ett skåp. Du vill bevara henne. Men för varje gång du tar fram den doftar den lite mindre, mindre och mindre. Snart är hon helt borta.