Det var en gång för länge sedan en flicka, vi kan kalla henne för Hevig. Hedvid var blott 21 år fyllda, en ungmö av sin tid. Hedvig hade aldrig tjänstgjort på kontor eller dylikt, hon hade varit vid bostadsbolagets parkarbetardivision och så även vid den stora livsmedelsafabriken i den lilla byn i vilken hon var född, men aldrig vid ett kontor av lyx och flärd.
Så en dag hände det sig att Hedvig fick tjänst vid ett företag som vi kan kalla Flonnex, ett bolag som på den tiden ägde och förvaltade Stockholms lokaltrafiks alla fordon. Tjänsten i fråga var en receptionistbefattning med enklare kontorsassistans för de handläggare som arbetade där.
Hedvig var inte bekant med diverse kontorsapparatur, förutom själva telefonen, ty som nämnts hade hon aldrig arbetat i dylika miljöer tidigare och hemmavid funnes det enkom en mycket enkel datormaskin som var något till åren kommen.
Lilla Hedvig arbetade förvisso på Flonnex, men var anställd av ett uthyrningsföretag som hette Kontorsfixarna, sålunda erbjöds Hedvig ingen introduktion, hon placerades helt sonika på sin plats utan vidare instruktioner.
En dag kom det en herre från ekonomiavdelningen. Vi kan kalla honom för Adolf. Han bad henne att kopiera en pärm som han höll i sina händer, vars knogar var bevuxna med osedvanligt långt och grått knoghår. Likt någon slags alf. Hedvig ville inte orsaka irritation, så hon tog emot pärmen och sade att hon skulle ombesörja att innehållet i den blev kopierat. Hon tänkte i sitt unga sinne att: "hur svårt kan det vara?".
Hon begav sig av till det lilla kopieringsrumet där ett enormt grått åbäke lös med sina gröna lampor i det dunkla ljuset, nästan lite sinistert. Hedvig hade aldrig under sin levnad skådat en sådan maskin. Hon lade pärmen som hon fått av den alfhårade på ett bord bredvid maskinen och öppnade pärmen. Då blev hon varse att det ej var någon vanlig pärm som Adolf hade anförtrott henne, nej, bladen i denna pärm var bundna liksom i en bok och pärmens hölje var stelt och icke böjningsbart. Hedvigs puls ökade när hon inte förstod hur hon skulle bära sig åt för att kopiera papprena, för inte kunde hon väl riva ut dem ur pärmen? Hon lyfte på ett stort lock på den grå apparaten och hennes logik sa henne att det var där på glasskivan som man skulle placera det som skulle avbildas. Hon tog pärmen från bordet och försökte få ett av bladen där i att komma någorlunda i linje med sagda glasskiva, det lyckades inte. Hon tryckte till lite hårdare, pärmen knakade till och hennes hjärta for upp i halsgropen. Ingenting gav vika men pappret pressades något närmre skivan. Nå. Hur skulle hon nu förfara? Hon studerade alla de olika knapparna på makapären, ovanför dem alla stod för henne obegripliga förkortningar men en stor grön knapp längst till höger verkade dock lovande. Hon tryckte på den med kallsvettigt finger. Maskinen pep högt och liksom högfärdigt, men ingenting hände. Hedvig tryckte igen. Återigen detta högdragna pip. I ren desperation dubbeltryckte hon på den gröna knappen. Den stora tingesten hävde då ur sig tio höga och särdeles ilskna tjut. Hedvig backade förskräckt och stirrade i fasa. Hade hon skadat denna Satans medhjälpare och hade det nu tillkallat undsättning? Hon lyssnade utåt korridoren med ljudet av hjärtslagen trummande i öronen, men hon kunde inte skönja några springande steg. Hedvig pustade ut. Hon insåg att hon måste erkänna sig besegrad, så hon tog pärmen i fråga och gick bort till sin chefs arbetsrum och knackade på dörren.
"Stig in!"
"Ja hej Helena."
"Hej."
"Jo, det är så här att Adolf bad mig om hjälp med att kopiera papprena i den här pärmen" hon höll upp den framför sig med utsträckta händer, liksom en sköld "men jag vet inte hur man gör när man kopierar, skulle du kunna visa mig det när du har tid?"
Helenachefen stirrade på Hedvig med gapande mun. Sedan reste hon sig käpprätt upp ur kontorsstolen.
"Menar du att du inte vet hur man KOPIERAR?!" utropade hon argt och nästan lika föraktfullt som själva maskinen i fråga.
Hedvig rodnade i hela ansiktet och nedåt halsen.
"Nej, jag har aldrig kopierat förut..."
"He-rre-gud!" utbrast chefen "det är väl ingen VETENSKAP att KOPIERA?? Skojar du med mig nu?"
Hedvig kände hur en gråtklump tjocknade i halsen.
"Nej... jag har inte sett en kopiator förut så hur skulle jag kunna..."
Helenchefen slet pärmen med våld ur hennes händer, och stolpade iväg ut ur rummet utan ett ord och med en så ursinnig hållning att Hedvig förstod att hon inte förväntades följa efter. Hon blev stående en stund i rummet och blinkade bort fukten av förnedringen i ögonen.
"Är det verkligen så konstigt att man inte vet hur man kopierar om man aldrig hade sett en kopiator förut? Och är det inte bättre att be om hjälp i stället för att förstöra maskinens inställningar eller själva pärmen med papprena?" tänkte hon. Hon kunde inte förstå hur hon hade felat.
Efter en stund lommade hon tillbaka till receptionen och intog sin plats. Genom dörren till kopieringsrummet, vilket låg vägg i vägg med receptionen hörde hon ljud som av någon som i ursinne brukade det stora åbäket där inne.
Någon kvart senare eller så stormade Helenchefen fram till receptionen och smällde med ett klatch ned Adolfs pärm, en bunt kopierade papper, så färska att Hedvig kunde känna värmen från dem, samt ett häfte i grå färger, på disken.
"Här!" snärtade Helenchefen "Adolfs papper! Och manualen till kopiatorn!"
Utan att vänta på svar vände hon på klacken och marscherade tillbaka mot sitt arbetsrum.
Hedvig svalde några gånger medan indignationen sköljde över henne, sedan tog hon upp manualen. Den var på det anglosaxiska språket med instruktioner skrivna i förkortningar henne lika främmande som namnen på månens alla hav. Hedvig lade manualen ifrån sig och såg tomt framför sig i cirka fem minuter. Sedan sade hon högt för sig själv: "Fuck this shit", tog sina tillhörigheter och gick där ifrån för att aldrig återvända.