Det är blod på pappret. Men det kan inte vara så. Inte nu. Min mamma sa att hon blev så glad att hon skrek när hon fick veta. Hon har just begravt sin son. Jag kan inte berätta det här för henne. Det är som ett svek.
Väntrummet har ett limegrönt linoleumgolv. När jag jag går och kissar kommer det långa strängar av blod. En kvinna gråter ute i väntrummet, högt och klagande. Jag förblir tyst. Timmarna avlöser varandra medan den som skulle bli någon rinner ned i toaletten och försvinner med avloppsvattnet.
"Livmoderhalsen är stängd."
"Är den?"
Jag kan inte tro det jag hör.
"Ja." svarar hon och rotar runt med sitt redskap inuti mig. Jag grimaserar.
När hon stelnar förstår jag. Hennes ansikte får en klinisk distans. Hon harklar sig. Jag tänker på kvinnan som grät ute i väntrummet.
"Det jag ser nu är fostersäcken."
Hon vrider skärmen mot oss. Bakom mig börjar han tyst att gråta.
"Den är oregelbunden, det ska den inte vara i trettonde veckan."
Hennes röst är myndig, opersonlig.
"Där."
Hon pekar med rak arm. Som hade hon funnit en intressant raritet.
"Resterna av en gulesäck."
Jag betraktar den diffusa fläcken på bilden.
"Vad menar du? Jag är ju i trettonde veckan? Var har fostret tagit vägen?"
Hon drar ut sitt vita mätinstrument och ser på mig. Men inte riktigt på mig. Hon ser igenom mig. Liksom hon sett igenom de tusentals andra som har legat här före mig med benen brett i sär.
"Det har aldrig funnits något foster" säger hon "ägget har fäst vid din livmoder, sedan har det slutat att utvecklas."
"När hände det?" frågar han. Hans röst är så liten.
"Några veckor efter befruktningen. Kanske två eller tre."
Jag för ihop benen och sätter mig upp. Hårt och kantigt.
"Om ni vill kan ni få numret till en kurator."
Mina gympaskor känns för små för mina fötter. Det är medlidsamma ögon nu.
Utanför faller snön lent mot den svarta asfalten. Han snyftar in i sin vante.
Jag är som en sak.
Månen visar sig mellan sjok av grått ovanför taxins fönster.
Jag vill aldrig någonsin mer yttra ett enda ord.