Kan du höra mig? Ett litet stycke autofiktion.

Skålen halkar ur sina fästen från diskstället.

hon sköljde aldrig salladen. varför gjorde hon inte det? den smakade förfärligt beskt. nästan oätlig. hon kanske trodde att den skulle smaka så, att det var salladens smak.
vill du ha tomater? nej jag gillar dom inte. har du haft i dressing? ja. mm jag älskar grekisk sallad! ta mer. kan du diska? nej jag orkar inte idag. lövbiff med pommes frites och majs. när jag fyllde år valde jag alltid majskolv till förrätt, champinjonsoppa, och chokladpudding med grädde till efterrätt.

I ett mellanrum i tiden, under en tusendel av en sekund, öppnas ett fönster på glänt, och jag är hos henne. Sedan, ett regn av glasdroppar över köksgolvet.

"Mamma vad hände?"
Jag tittar upp, förbryllad, som om jag inte visste vem han var.
"Skålen gick sönder"
"Oj!" storögt betraktar han förödelsen.
"Akta dig, kom inte närmare, det är glas överallt."

Jag tar fram sopborsten och sveper ihop skärvorna.

"Det gör inget mamma, det händer alla att man tappar saker"

Jag nickar stumt.
Han återvänder till vardagsrummet och jag lutar borsten mot skåpen, plötsligt villrådig över vad jag bör göra. Jag plockar upp en odiskad kastrull, den är halvtom med fullkornsris.
Jag bara står där med den i handen.
Som ett exoskelett som håller ihop katastrofen.

"Tappade du skålen?"
Hans ansikte är vänligt.
"Ja".
Min röst skälver.  Sedan kommer ljudet ur mig högt och klagande. Som någon som väldigt länge har försökt vara duktig och stark.
"Det gör inget" säger han mjukt.
"Det var min mammas skål. Jag fick den från min mamma. Och nu är den trasig."
Jag skakar nu. Hela kroppen vibrerar. Exoskelettet får sprickor och jag läcker ut. Mina tårar väter hans hår, hans hals. Jag gråter in i hans hud.
"Det gör inget, det gör inget" säger han, om och om igen, medan han håller mig försiktigt, som om det var jag som hade gått sönder.

Sedan tar han kastrullen försiktigt ur min hand, jag låter det bara ske, liksom ett barn.
"Jag gör klart det här" säger han "gå till Alfred du".

"Mamma, var inte ledsen, mormor är där uppe och tittar ned på dig just nu"
"Tror du det?"
Jag viskar det mot hans tunna axel.
"Jag tror inte, jag vet det"
"Jag hoppas att det är så"
"Och en dag, om lång lång tid, men ändå snart snart snart, då får du träffa henne igen och då kramar hon dig och då är det som om ingen tid alls hade gått"
Jag blundar och drar in den duniga doften från fjunen precis ovanför örat.
"Jag älskar dig"