Person på arbetsplatsen: "Hur är läget?"
Jag i tanken: "Min bror och mamma är döda, de begick självmord, nej vänta det kan man inte svara, vad ska jag svara? Svara 'det är bra, och själv' och glöm inte att le men inte för mycket, som en idiot".
Jag: Det är bra (spänner muskulaturen kring munnen och hoppas att jag åstakommer ett leende och inte ett bisarrt grin).
Kort tystnad.
Jag i tanken: "Du glömde 'och hur är det själv?'"
Jag: Och hur är det själv?
Personen: Jag kom just från ett möte om (blablabla etcetera och så vidare).
Jag i tanken: "Nicka på rätt ställen. Så där ja. Le. Nej inte så. Nu ser du konstig ut. Så ja. Bra. Håll så. Säg 'mm'. Säg 'det förstår jag' okej nu går hen, släpp muskulaturen."
Ansiktet återgår till katatoni.