Det kanske är just precis därför som jag har svårt för att träffa någon, för att jag inte behöver någon man (och ingen kvinna heller för den delen) men nu refererar jag till den genomsnittliga manliga befolkningen som genom uppväxt och miljö blivit danad i den norm som är samhällets praxis, jag talar alltså inte om de medvetna undantag som bekräftar regeln och ni vet vilka ni är.
Jag är en person, en kvinna, som tapetserar, dricker whiskey, är frispråkig, självständig och rak, som gillar mitt eget ego och som målar rum, sätter ihop bokhyllor med manuell skruvmejsel, läser Dostojevskij, diskuterar och ifrågasätter och har casual sex om och när jag själv känner för det.
Jag är kanske ute och cyklar men jag kan tänka mig att normmannen som sådan har problem med detta eftersom det får honom att känna sig omanlig och icke-behövd.
Det känns tråkigt och jag känner medkänsla eftersom det måste vara jobbigt att vara så instängd och dessutom ha så låg självkänsla på grund av att man har blivit uppfostrad i tron att muskler och typisk "manlig" manhaftighet är det som definierar en som person. Det är sorgligt att det ska behöva vara på det viset.