Raglande kämpade hon sig upp från horisontalläge, kröp likt en sjösjuk under kuling till kaffemaskinen, förde oändligt långsamt ett darrand, vitt finger mot dess röda knapp och uppbådade det sista av sina krafter för att trycka den till on-läge, sedan låg hon flämtande och lealös på golvet, som en urbenad fisk som inte en orkar (eller kan) röra sig.
Nä. Riktigt så var det inte. Men det kändes så.