En "konstig" oro

Jag nojar för att jag var "konstig" när jag pratade med exet inför henne, ni vet usch-vad-farao-sa-jag-så-där-för?? Tönt! Typ. Inför en ny vill man ju vara apcool. Och snygg. Anyway. På något vis får jag en tycka synd om-känsla inför henne, jag får känslan av att hon är en väldigt snäll människa och jag tycker mig vara en väldigt god människokännare så jag har troligen rätt och jag finner mig gå omkring och oroa mig över att exet inte ska vara snäll mot henne, jag om någon känner ju alla hans sidor, han är absolut ingen kvinnomisshandlare eller så men han har en tendens att vara... typ kaxig på ett elakt vis mot en i bland när han känner sig sur eller hotad och om man inte kan bemöta det på ett bra sätt så kan man nog bli väldigt sårad (jag blev det inte för jag är superbitchen nummer ett höhöhöhöhö, närå, klart att jag blev det i bland, sårad alltså, men som ni trogna sökrobotläsare vet så är jag väldigt bra på att bita ifrån ordentligt så kaxighet har liksom ingen verkan på mig). Det kan tyckas underligt att jag oroar mig för detta, det borde ju rimligen förhålla sig precis tvärtom! Kan man tänka. Fast att jag oroar mig kommer sig av att jag är helt över allt vad vår relation innebar och jag ångrar ingenting eller vill ha något tillbaka, jag vill bara leva och finna min egen lycka och när man är i det stadiet vill man att ens barns pappa ska finna detsamma, för hans egen skull men framförallt också för vårt barns skull därför att en lycklig förälder är en bättre förälder. Mitt ex dessutom är en kille som behöver en partner i sitt liv och jag får känslan av att det här är en riktigt bra partner och därför vill jag att det ska fortskrida, lev och låt lev och allt det där.