och jag kräver ingenting tillbaka, jag gör det inte för att få tacksamhet eller för att få känna mig som ett helgon, jag gör det för att jag bryr mig, för att det är viktigt, för att det är min plikt som medmänniska och jag skriver inte om det för att skryta, jag skriver om det för att berätta hur viktigt det är att inte lämna människor i kris ensamma eller isolerade för att man är rädd för att störa eller agera opassande, endel vill inte bli störda, det är sant, men då har man i alla fall tagit reda på att de vill lämnas i fred
Jag kommer i håg när min bror blev schizofren och det var som om jag, vi, plötsligt hade drabbats av spetälska, alla ansikten slöts och ingen sa någonting, alls, det var som om jag smittats, full av skamligt galenskapsvirus, satt i en osynlig karaktän, det kom inte ens någon krisgrupp springande som det gör nu bara man råkar missa tunnelbanan, ungefär.
Ja jag är bitter och arg över det för det var så FEL, så djävla fult och fegt, som om jag inte var värdig någon medkänsla, som om han inte var värdig någon medkänsla med sin stigmatiserande sjukdom, ingen ville se, ingen ville höra, man vände bara bort blicken.
Jag vill inte vara feg så jag kommer aldrig att vända bort min blick, jag gör ett aktivt val att inte sälla mig till den tysta, likgiltiga massan.
D.S