Jag drömde så konstigt.

Jag drömde en ovanligt ledsen dröm, jag drömmer i och för sig alltid ledset i varierande grad och drömmens grad av ledsnad sätter ton på kommande dags humör, visst har jag det underbart? Hur som helst, om drömmen då;

drömmen var av det där långa filmformatet som det undermedvetna i bland roar sig med under natten och den här filmen handlade om att jag och en massa okända människor var fångna i ett slags drömmarnas Matrix, det vill säga vi trodde att vi var vakna och levde i verkligheten fast vi egentligen sov (jag, som delvis betraktare av filmen och delvis deltagare i den, visste dock omväxlande att det var en "matrixdröm").

I en sektion av denna långa filmdröm var jag liten igen, mentalt, inte kroppsligt och min mamma skulle gå hem med mig till dit vi bodde då. Jag var jätteängslig och rädd, precis som jag alltid var i verkligheten, för jag ville inte gå hem till honom, min pappa alltså. Min mamma öppnade ytterdörren och vi förväntade oss kaos och skräck men... där fanns inget. Det var tomt, ljust och rent. I förvåning gick vi genom lägenheten till baksidan och ställde oss i fönstret, nu tillsammans med mina två bröder, och tittade ut mot trädgården och parkeringen bortom den.
Plötsligt kom en SL-buss åkande och jag skymtade min pappa som chaufför och min mamma utropade: "Nej jag tror det inte!" och jag sa något i stil med: "Dra mig baklänges!" och underförstått var det en känsla av rört under att han, pappa, hade tagit ett sådan, för honom, nedvärderande jobb - för vår skull.

Medan vi såg på stannade han bussen och kom ut och då var han ung och smal, som när jag var riktigt liten, och han log med hela ansiktet och kom emot oss och medan han gjorde det blev jag mer och mer berörd och kämpade mot gråten och en sorglig men samtidigt överväldigande lycka; han var i brist på annat ord "tillbaka", han kom emot oss med en självklarhet av kärlek såsom han alltid skulle ha gjort, egentligen.
Min mamma sa i total förvåning men samtidigt med en mjuk, igenkännande röst: "hej, är det verkligen du?" och han svarade: "ja det är jag, det här, det gör jag för er" och han log hela tiden och jag ropade med all min tidiga barndoms fullkomligt villkorslösa och självklara kärlek och hjältebeundran "Min pappa!" och sprang mot honom och han sträckte ut armarna och lyfte upp mig och jag la min kind mot hans hals  och han höll mig.

Sedan gick drömmen vidare och slutade med att de som förstod det vidare perspektivet, att vi var i en dröm, skulle vakna upp medan de andra skulle bli kvar i drömmen och jag hoppades så, med min uppväckta barndomskänsla som jag under alla dessa år helt glömt bort men som i drömmen var lika stark och levande som om den aldrig hade smutsats ned, att min pappa skulle förstå och följa med in i verkligheten men ju längre jag väntade desto mer förstod jag att han inte förstod (eller kanske inte ens var verklig själv).

Och när jag vaknade var han borta.

Nu måste jag gå på toaletten, jag kan inte sitta här på jobbet och gråta.