Jag blir ledsen på mig själv när jag läser i min förra blogg, jag vet att jag var en trött småbarnsmamma, ensamstående dessutom och att min son var en mycket jobbig bebis, för det var han, men jag blir ändå ledsen - för jag hade ingen aning.
Om hur djävligt det skulle bli att vara utan honom varannan vecka.
Nu vet jag det och nu när den apjobbiga småbarnstiden är förbi så kan jag se det ur ett helt annat ickejobbigt perspektiv som jag inte kunde då eftersom jag inte hade haft något barn förut givetvis, jag var nybörjare och gjorde rookie misstakes, de brukar ju säga att den första är övningsbarnet som man gör alla misstag med men ändå, jag ångrar mig.
Om jag någon gång får en till, då vet jag precis.
Vi talar inte om några anmälningar-till-soc-issues men den moderliga skulden bryr sig inte om graden på felandet utan koncentrerar sig blint på felandet som sådant, hur oändligt pluttigt det än kan framstå jämte digra misstag.