Och apropå jorden, jag är förvånad över att det känns som när man var fyra år och tappade bort sin mamma i affären, ni vet den där existensiella känslan av total ensamhet, rädsla och panik? Precis så känns det när ens mamma dör, fastän man är 38 år fyllda.

Det känns som vore man en astronaut som genom en händelse får sin livlina till rymdfarkosten avsliten och blir dömd till att sväva bort från moderplaneten för evigt, utan att kunna göra någonting som helst åt saken. För varje sekund som går försvinner man längre och längre bort i tid och rum från henne, till slut finns det bara ett eko av ett minne kvar som man knappt kan urskilja och plötsligt så är hon borta. Sedan tumlar man omkring i ett ingenting, utan att veta vad som är upp eller ned, ensam i ett oändligt kallt mörker, drivande likt en vilsen asteroid, för evigt avskuren från sin grundläggande vetskap om allt som är tryggt och trösterikt.

Stanna sommaren

När den varma och ljusa årstiden går i ålderdom brukar jag inte vara den som klagar särskilt, ehuru jag är inte någon sommarälskande individ.

Denna blomstertid däremot, erhåller jag en ångest och en förfäran över att sommaren nu andas sina sista daggfyllda andetag. För ju fler dagar som tickar förbi, desto längre bort kommer jag från den tid då min mamma levde. Och snart har hon varit död länge.

Jag är oförmögen att stoppa jordens rotation, vilket alstrar förtvivlan och en känsla av maktlöshet, vilket i sig är ologiskt eftersom även om jag kunde förhindra dagarna att gå så skulle det inte göra att min mamma kom tillbaka, ingenting kan göra att hon kommer tillbaka, någonsin.

Men om jag kunde få sommaren att stanna, då kunde jag för evigt vara nära den tid då hon fortfarande fanns.

På besök i det sociala gränslandet

Där sitter du. Vid ett fikabord någonstans i Sverige. Alla ansikten runt bordet är nya och därmed främmande. Det pratas och skrattas. Eftersom du någonstans längs med livets slingrande stig har hört att du i någon mån måste anpassa dig i sociala sammanhang, för att inte hamna helt utanför gemenskapen, för att underlätta det arbete som du i samarbete med andra ska utföra och för att du inte ska uppfattas som en sur och allmänt otrevlig individ, så sitter du där på din stol med ett stelt småleende på läpparna. Du tänker att herregud jag måste se helt sinnessjuk ut så du ändrar med jämna mellanrum ditt ansiktsuttryck till vad du hoppas ser ut som en välanpassad och trevlig min, vilket, naturligtvis, verkar ännu mer sinnessjukt.
Du är ett främmande element i en etablerad samvaro och du har ingen aning om vad de andra menar med det som de pratar om, du kan inte deras jargong, vad de säger mellan raderna, vad de tycker är roligt eller vad de tycker är dumt. Du vet inte vilka relationer de har till varandra, vilka som är vänner, vilka som är fiender. Du vet inte vem som är skojaren, vem som är den seriösa, den korrekta, den engagerade, den lättsamma eller den introverta.
Du vet inte var gränserna går. Du har ingen plats i flocken. Du är som en ny surikat, nyss utstött från sitt eget sammanhang och som nu sitter här till beskådan för de andra och hoppas på att få bli upptagen i gruppen, och de andra, de beskådar dig, utan att visa att det gör just det. Man skulle kunna säga att de skärskådar dig, de vill utröna vad du är för en, om du passar in i deras grupp. Är du en medlöpare eller en pådrivare? Är du en konkurrent? En förrädare? Kan man lita på att du är lojal mot flocken? Kommer du att hjälpa till att samla in mat eller kommer du att lata dig nere i din håla? Bits du om man kommer för nära eller är du ett paket Bregott som plockar loppor från vilken rygg som helst?

Och hela tiden sitter du där i det sociala gränslandet och grimaserar dig igenom minut efter minut och tänker att vaihelvete hur länge fikar de på det här jävla stället?? Kan jag ursäkta mig och gå på toaletten? Nej. För hur länge ska jag då "vara på toaletten" utan att det verkar konstigt? Tittade inte hen underligt på mig nyss? Borde jag säga något här? Ja, säg något om din mosters katt, nej det verkar ju galet, säg något om politik då, ja jag måste ge ett intelligent intryck! Fast vänta nu pratar de om någon datormodul, okej, var tyst i stället. Hur länge kan jag vara tyst utan att det verkar märkligt? När får jag gå hem? Ta mig här i från!

Madsens u-båtsgalenskap.

Den här Peter Madsen, vad är det för en blådåre? Jag anser att det står solklart att han har mördat Kim Wall, för om ni åkte ubåt och ert resesällskap ramlade när sagda båt gjorde en plötslig rörelse till följd av en havsvåg, slog i huvudet och dog, hade ni då tänkt:

A, Oj! Hjälp! Jag måste larma 112 och ta mig in till land så fort som möjligt!

eller

B, Oj! Hjälp! Jag måste stycka kroppen och sänka u-båten!

Begrava till havs, vad är det för trams? Okej om man är mitt ute på Atlanten men inte om man är 20 minuter från närmsta hamn. Att han fick panik och ballade ur totalt? Njaä vem fan börjar stycka någon när man får panik och om man dessutom är oskyldig till passagerarens död? Man borde rimligen begripa att det skulle te sig väldigt märkligt att stycka någon när man grips av rädsla, att det torde leda till att man blir ännu mer misstänkt för vållande till annans död. Men vad vet jag. Jag har aldrig styckat någon. Eller åkt u-båt.

Man är oskyldig fram till dess att motsatsen kan bevisas och så vidare och han kanske lider av psykisk sjukdom som gjorde att han ansåg att han handlade fullkomligt logiskt, så kan det förstås också vara, men jag utgår lite generaliserande från att han är och var vid sina sinnens fulla bruk, likt den dömande och fördomsfulla person jag äro. Och hör sedan.

Släpp skåpluckerne fri, dåren är lös

Det ska komma någon mellan tolv och ett för att byta ut mina köksluckor. I en plötslig pöl av panik plockade jag bort mina medikament från det skåp där jag vanligen förvarar dem. 

Sedan stod jag och såg på dem och tänkte; "Varför gjorde jag så här? Skäms jag för mina problem? Nej det gör jag inte. Varför tog jag då bort dem? Tog jag bort dem för att det känns för personligt för en främlings ögon? Ja, jag tror det. Hade jag tagit bort dem om det hade varit cancermediciner?Ja, jag tror det. Om det hade varit diabetesmediciner då? Nej, förodligen inte. Så vissa sjukdomar är alltså mer skamliga, eller mer personliga, än andra? Tydligen. Och varför är det på det viset? Jag vet inte men det är en väldigt intressant fråga".

Jag hade fel

Jag hade fel om Birro, det blev ingen gråt om rätten att slänga fram kuken, men det blev gråt, för det blir det alltid: 
nakna kejsaren buhuhuh, skimrande hög av skit Hulk-hulk, den svenska fegheten, gråt-gråt, pk-eliten, snyft och jämmer, jag är en krigare med den lysande solens tiotusen strålar starka svärd och jag skär min modiga sabel genom den svenska mellanmjölkens rabiata vänsterfeminism och min sabel den står, stark och orädd, för jag har blivit mald genom elitens köttkvarn, jag har blivit skinnflådd, utkastad och bränd på bål av gapande kappvändare som springer och gömmer sig med svansen mellan benen så fort det blåser en pust från något annat håll än den som pöbeln för tillfället är vänd åt 
etcetera och så vidare.

Nej det där sista hittade jag på själv, men det hade kunnat vara skrivet av sagda hjälte.

Det är intressant att han delar väldigt många drag med min manliga förälder, så som till exempel sin hybris, sin religiösa retorik, sitt storhetsvansinne och sin grandiosa självbild som självutnämnd hjälte, till synes helt utan självinsikt. Ja och plus tidigare supande dessutom.

Antagligen är det mycket därför som jag både retar mig på och fascineras av karln, ur ett rent psykologiskt perspektiv är det, han, extremt intressant. Gåtan Birro är lika med gåtan min far, ett faderskomplex projicerat på en utomstående persona. Eller något sådant.

Det finns ingen skarp gräns mellan jordens atmosfär och rymden, det som skyddar oss från det giftiga mörkret är några tunna lager av gas. 

Folk har ihjäl varandra och tänker ut de mest destruktiva vapen för att detta ändamål, en extrem uppvisning av den mest sensationella dumhet.

Det vore som om två myrstackar byggde vapen som kunde förinta hela skogen och sedan använde dessa vapen mot varandra vilket resulterade i att båda myrkolonierna jämnades med marken och skogen lämnades att dö i ett 100 år långt mörker.

Smart!