När den varma och ljusa årstiden går i ålderdom brukar jag inte vara den som klagar särskilt, ehuru jag är inte någon sommarälskande individ.
Denna blomstertid däremot, erhåller jag en ångest och en förfäran över att sommaren nu andas sina sista daggfyllda andetag. För ju fler dagar som tickar förbi, desto längre bort kommer jag från den tid då min mamma levde. Och snart har hon varit död länge.
Jag är oförmögen att stoppa jordens rotation, vilket alstrar förtvivlan och en känsla av maktlöshet, vilket i sig är ologiskt eftersom även om jag kunde förhindra dagarna att gå så skulle det inte göra att min mamma kom tillbaka, ingenting kan göra att hon kommer tillbaka, någonsin.
Men om jag kunde få sommaren att stanna, då kunde jag för evigt vara nära den tid då hon fortfarande fanns.