Jag hade fel om Birro, det blev ingen gråt om rätten att slänga fram kuken, men det blev gråt, för det blir det alltid:
nakna kejsaren buhuhuh, skimrande hög av skit Hulk-hulk, den svenska fegheten, gråt-gråt, pk-eliten, snyft och jämmer, jag är en krigare med den lysande solens tiotusen strålar starka svärd och jag skär min modiga sabel genom den svenska mellanmjölkens rabiata vänsterfeminism och min sabel den står, stark och orädd, för jag har blivit mald genom elitens köttkvarn, jag har blivit skinnflådd, utkastad och bränd på bål av gapande kappvändare som springer och gömmer sig med svansen mellan benen så fort det blåser en pust från något annat håll än den som pöbeln för tillfället är vänd åt
etcetera och så vidare.
Nej det där sista hittade jag på själv, men det hade kunnat vara skrivet av sagda hjälte.
Det är intressant att han delar väldigt många drag med min manliga förälder, så som till exempel sin hybris, sin religiösa retorik, sitt storhetsvansinne och sin grandiosa självbild som självutnämnd hjälte, till synes helt utan självinsikt. Ja och plus tidigare supande dessutom.
Antagligen är det mycket därför som jag både retar mig på och fascineras av karln, ur ett rent psykologiskt perspektiv är det, han, extremt intressant. Gåtan Birro är lika med gåtan min far, ett faderskomplex projicerat på en utomstående persona. Eller något sådant.