Där sitter du. Vid ett fikabord någonstans i Sverige. Alla ansikten runt bordet är nya och därmed främmande. Det pratas och skrattas. Eftersom du någonstans längs med livets slingrande stig har hört att du i någon mån måste anpassa dig i sociala sammanhang, för att inte hamna helt utanför gemenskapen, för att underlätta det arbete som du i samarbete med andra ska utföra och för att du inte ska uppfattas som en sur och allmänt otrevlig individ, så sitter du där på din stol med ett stelt småleende på läpparna. Du tänker att herregud jag måste se helt sinnessjuk ut så du ändrar med jämna mellanrum ditt ansiktsuttryck till vad du hoppas ser ut som en välanpassad och trevlig min, vilket, naturligtvis, verkar ännu mer sinnessjukt.
Du är ett främmande element i en etablerad samvaro och du har ingen aning om vad de andra menar med det som de pratar om, du kan inte deras jargong, vad de säger mellan raderna, vad de tycker är roligt eller vad de tycker är dumt. Du vet inte vilka relationer de har till varandra, vilka som är vänner, vilka som är fiender. Du vet inte vem som är skojaren, vem som är den seriösa, den korrekta, den engagerade, den lättsamma eller den introverta.
Du vet inte var gränserna går. Du har ingen plats i flocken. Du är som en ny surikat, nyss utstött från sitt eget sammanhang och som nu sitter här till beskådan för de andra och hoppas på att få bli upptagen i gruppen, och de andra, de beskådar dig, utan att visa att det gör just det. Man skulle kunna säga att de skärskådar dig, de vill utröna vad du är för en, om du passar in i deras grupp. Är du en medlöpare eller en pådrivare? Är du en konkurrent? En förrädare? Kan man lita på att du är lojal mot flocken? Kommer du att hjälpa till att samla in mat eller kommer du att lata dig nere i din håla? Bits du om man kommer för nära eller är du ett paket Bregott som plockar loppor från vilken rygg som helst?
Och hela tiden sitter du där i det sociala gränslandet och grimaserar dig igenom minut efter minut och tänker att vaihelvete hur länge fikar de på det här jävla stället?? Kan jag ursäkta mig och gå på toaletten? Nej. För hur länge ska jag då "vara på toaletten" utan att det verkar konstigt? Tittade inte hen underligt på mig nyss? Borde jag säga något här? Ja, säg något om din mosters katt, nej det verkar ju galet, säg något om politik då, ja jag måste ge ett intelligent intryck! Fast vänta nu pratar de om någon datormodul, okej, var tyst i stället. Hur länge kan jag vara tyst utan att det verkar märkligt? När får jag gå hem? Ta mig här i från!