Och apropå jorden, jag är förvånad över att det känns som när man var fyra år och tappade bort sin mamma i affären, ni vet den där existensiella känslan av total ensamhet, rädsla och panik? Precis så känns det när ens mamma dör, fastän man är 38 år fyllda.

Det känns som vore man en astronaut som genom en händelse får sin livlina till rymdfarkosten avsliten och blir dömd till att sväva bort från moderplaneten för evigt, utan att kunna göra någonting som helst åt saken. För varje sekund som går försvinner man längre och längre bort i tid och rum från henne, till slut finns det bara ett eko av ett minne kvar som man knappt kan urskilja och plötsligt så är hon borta. Sedan tumlar man omkring i ett ingenting, utan att veta vad som är upp eller ned, ensam i ett oändligt kallt mörker, drivande likt en vilsen asteroid, för evigt avskuren från sin grundläggande vetskap om allt som är tryggt och trösterikt.