Ibland föreställer jag mig min ångest som ett litet odjur som bor inuti mitt bröst, det kan ligga och sova under långa perioder och inte göra något som helst väsen av sig, då tänker jag inte ens på att det finns där, men så plötsligt så kan det vakna och bli oroligt och vilt och försöka att desperat klösa sig ut ur min kropp, ylande så olyckligt att jag inte står ut med att höra det.
Jag har lärt mig att det bara föder Odjurets panik om jag försöker att resonera med det eller om jag försöker att förhindra det från att riva mig blodig inuti, det enda som, långsamt, lugnar Odjuret, är om jag går in där, sätter mig ned och säger kom, sitt här hos mig, du är inte ensam, du får ha panik, det är okej, jag sitter här med dig tills det går över, och efter en stund kommer det tassande, försiktigt och skyggt, vaksamt på minsta plötsliga rörelse, och sedan lägger det sig vid min sida och jag smeker sakta dess lena, svarta odjurspäls tills det slutar att darra och åter somnar till ro.