I tisdags opererade jag min tumme som hade stelnat i en konstig vinkel efter det att en nerv/senskada i armen/handen läkt. Det var en väldigt skum upplevelse. Min kontrollernde natur trogen var jag väldigt nervös innan, jag skulle inte sövas (vilket jag skyr likt ett bränt barn skyr elden), dock vara vaken under ingreppet, vilket i sig inte är särskilt trevligt, så när jag hade blivit inrullad på operationsavdelningen så började de med att ge mig Fentanyl intravenöst.
Jag säger så här: jag förstår till 100 % hur och varför man kan bli beroende av det medikamentet ty jag gick från; hjälp jag vill inte bli uppskuren och panikslagen på slaktbänken!! till: Åhåååå ja e en uzzig, duzzig liten kärlekshumla utan andra bekymmer i världen än hur jag ska kunna sprida så mycket lugn och kärlek som möjligt. Det var fint.
Där efter injicerade narkosläkaren bedövningen, direkt in i nervbanorna strax ovanför mitt vänstra nyckelben. Först kändes det som det gör när man har domnat i armen, det stack och pirrade, sedan tilltog ett massivt känselbortfall tills jag inte längre var förmögen att röra armen hur mycket jag än försökte. Den var stendöd. Den hängde och slängde som en trasdockearm och böjde sig och höll på, på ett mycket otäckt sätt och jag var tvungen att hålla i min egen arm på väg in i operationssalen, det kändes precis som om de hade skurit av min arm och sytt dit någon annans och hjärnan kopplade inte detta rent logiskt varför jag blev jätterädd varje gång som jag såg min egen arm, ytterst märkligt.
Sedan fick jag lägga mig på operationsbordet och allt det där, när en av sköterskorna började tvätta min arm så trodde jag att jag hade handflatan mot taket och handen öppen, för det var så det kändes och det var så jag hade hållit handen strax innan den stendog (jag antar att känselminnet bevarade handens senast kända position i fokus) så när jag vred på huvudet och såg att armen var åt andra hållet och att min hand slappt hängde från handleden ned mot golvet, så fick jag lite panik, och inte hade jag anat att det frambringar sådan ångest att förlora styrseln över en lem.
Nå väl. Kirurgerna kom in och började sitt arbete, de samtalade avslappnat om någon läkarkonferens som de nyss deltagit i medan de skar i mitt kött, som om jag vore en motordel och de mekaniker, men jag tog det som ett gott tecken att de var så avspända i stället för att chockat utbrista saker som: HERREGUD! VAD ÄR DET HÄR?! eller MEN DU HAR FULLT AV CANDER I HANDEN!!
De lyckades med att separera senan från den vävnad i vilken den hade vuxit fast och så var det klart.
Min hemfärd blev en konstig upplevelse eftersom min arm hängde lealös i en mitella och kändes som en protes; när jag tog på mina egna fingrar så kändes det som det gör när man tar någon annan i hand, det var högst intressant att uppleva vad andra känner när de vidrör mig.
Följande dygn intog jag Citodon. Hej hopp fallera, Citodon gör mig fluffig, inte fluffig som i humle-Fentanyl-style, utan mer luddig i kanterna, Citodon och Lergigan, min nattmedicin, vilket var okej att kombinera enligt läkaren, gjorde mig, tja: hög. Jag kände mig som en varm, rosa elefant full av ljusblå sockervadd och som om jag egentligen svävade, som en heliumballong, strax under taket. Det lustiga med det var att det skrämde mig, jag borde väl älska känslan av att vara hög, eller? Men nej. Jag fick för mig att jag skulle börja hörselhallucinera och se saker som inte fanns, alternativt bli galen, eh vilket väl är samma sak som att hallucinera, antar jag, så, jag lär aldrig bli någon Citodonnarkoman.
Änywho. Så var det med det.
Utsikt från SöS
Urtjusiga operationsstrumpor. Calvin Klein är i extas.
Pre-op face. Dock ej Fentanylfluffig än.
Elefantmedicinen.
Nasty stitches.
