Jag har dresserat ett odjur! Eller tja, den här Boston terriern, snarare. Den är till sin natur ytterst ouppfostrad och envis, detta innebär bland annat att den vill skälla som en dåre varje gång som den hör något "konstigt" i trapphuset, men nu, mina vänner, nu nöjer den sig med att från sin plats i fåtöljen, resa upp sitt huvud, morra till och titta på mig, då möter jag dess blick, skakar nekande på huvudet och återgår därefter till vad jag har för händer, och då lägger den ned huvudet igen och tystnar.

Plats för beundrande applåder _________________________________________________________

                                 _________________________________________________________________