Föreställ er att ni ligger bundna till händer och fötter i en öppen grav, föreställ er att någon börjar skyffla jord över er; skyffla, skyffla, skyffla, någon skyfflar ned den kalla, svarta jorden och den byggs långsamt upp på er kropp och täcker er snart helt, den börjar tynga ned bröstkorgen, ni börjar få svårt att andas på grund av den solida massa som pressar mot era lungor och hindrar dem från att dra in syre, till slut försvinner ljuset och ni sitter fast, ni kan inte röra er, ni är på alla sidor omgivna av ett kompakt, pressande mörker från vilket ni inte kan ta er ut, men; som genom en sinister liten slump så har en minimal ficka bildats kring ert ansikte, så att ni ska kunna uppleva er begravning ordentligt innan ni avlider och i denna lilla håla vrålar ni men inget ljud hörs.
Ni försöker klösa er ut, ni försöker röra er, ni försöker tugga er igenom lagren av jord men alla era försök är fruktlösa. Det ni till slut är tvungna att göra är att ge upp och bara ligga där och känna den fruktansvärda tyngden och den horribla paniken av att vara levande begravd.
Föreställ er det, fast graven är er egen kropp.
Så känns det att ha panikångest.
