För varje dag som går blir det ett litet klick bättre, det är ungefär som ett urverk som tickar framåt, ett tick i taget och varje tick tar en längre bort från ångesthålet. Utmaningen är att stanna i vad det än är som känns, att stanna oavsett hur rädd man än är, att stanna även trots att man blir levande begravd, för ångest bränner förr eller senare slut på sig själv, bränslet tar slut och det slocknar.
Ingen flamma kan brinna för evigt.