Denna himlasyn mötte mig när jag steg upp i gryningen för att göra frukost till min son, det ni betraktar är således vår naturliga satellit Månen och vår närmsta grannplanet Venus.
Nu ska jag inte börja tjata om Venus igen, men får inte ni också en slags kuslig svindel när ni tittar på den där lysande pricken och tänker att det i själva verket, i detta nu, är en planet i ungefär likadan storlek som jorden med tjocka vita moln, på dess yta är det 400 grader varmt, det regnar svavelsyra och diamantstoft, himlen är gul och marken är brun och ser ut som den gör här på jorden i en förtorkad öken med skiktlager av förbränd sten; en hel värld, en främmande, bisarr och öde värld där ingen människa någon har satt sin fot, och den roterar där i tystnad bara en kort bit ifrån oss i sin bana runt samma sol, ja känner ni svindeln?
