Hon var väldigt omtyckt både av elever och föräldrar, alla lovprisade henne, jag tyckte också om henne, tills en dag då hon höll ett litet föredrag inför klassen, en skildring som var menad att vara humanistisk och liberal om alla människors lika värde oavsett personlighetstyp, delar av det har fallit i glömska, men slutklämmen kommer jag att minnas så länge jag lever och den gick så här:
- ...så det jag menar är att det finns olika slags människotyper, det finns de som är svaga, som vi andra måste ta hand om, ja alltså människor som... Anna till exempel, Anna som är så tyst och blyg, så liten och rädd! Sådana måste vi värna om.
Djupt generad och väldigt kränkt önskade jag att jag hade kunnat försvinna i tomma intet där och då, men grym som verkligheten var så fanns jag kvar, fullt synlig i all min "litenhet" och alla i klassen tittade i tystnad på mig.
Varje gång som jag ser henne så tänker jag på det och hur hemskt det var av henne att göra så, att stigmatisera en redan utsatt människa, att förutsätta att det var så jag var utan att veta ett endaste litet skit om vem jag var inuti och vad jag hade tvingats gå igenom.
"Vilken skenhelig subba du är" tänker jag varje gång jag ser kärringen "eller så är du bara djävligt dum i huvudet".