Är det Midsommardagen eller Nyårsdagen som är kungen av bakfylledagar?
Jag tror benhårt på Midsommardagen.
Bakfylla förresten; finns det någonting värre? Det var en retorisk fråga för självklart så skulle man välja en rejäl bakfylla framför ett cancerbesked, men nu är det bakfylla som jag vill skriva om, ok?
Således.
Man vaknar i en sorts förvirring (är jag fortfarande full?) som långsamt glider in i en gungande klarhet (nej, jag är gravt bakis). Man vrider huvudet några centimeter åt vänster och världen kränger till i ett smetigt vinglande och en bultande, intensiv huvudvärk exploderar inuti skallen, som om där inne satt en liten gnom som bara väntat på att man ska bli medveten så att den kan börja hamra på venerna inuti hjärnmembranen.
Man stönar till men det gör det hela värre. Man ligger som paralyserad i någon timme och riktigt känner hur kroppen gör revolt mot spåren efter giftet och man vet, med en allt mer sjudande ångest i mellangärdet, att det inte finns någonting som man kan göra åt saken.
Till slut vinner hungern mot plågan och man stapplar upp, kisande mot det vita ljuset som känns som glödande istappar i ens ögon. Man kokar lite kaffe och gör en smörgås och lägger samtidigt märke till att ens händer skakar kraftigt. Man sätter sig i soffan och kopplar på TV:n och tuggar långsamt på sin smörgås till ett gammalt avsnitt av Simpsons medan ångesten gör sig allt mer hemmastadd. Efter en stund tar det stopp. Smörgåsätandet alltså. Och ett vagt illamående börjar ge sig tillkänna. Man lägger sig ned och blundar. Kallsvett bryter ut i pannan. Man reser sig vimmelkantigt och hasar till toaletten därför att man tänker att om man bara kräks så kommer det att kännas bättre sedan. Man hukar på golvet över toaletten och hulkar, men ingenting kommer upp, desperat och vidrigt äcklad stoppar men ett finger i halsen och retar kräkreflexen.
Efteråt infinner sig en lättnad, men den är kort. Illamåendet är borta men lemmarna är skakiga, huvudet dunkar och ångesten gör en gråtfärdig. Man stapplar tillbaka till soffan och drar en filt över sig och förbannar sig själv för ens dumhet. Man önskar intensivt att man kunde göra det ogjort men hjärnan är fast i den inre sjögång som rödvinet har skapat inuti kraniet.
Man har lite tur och somnar. När man vaknar är allt en liten smula bättre, men tröttheten och mosigheten tynger ned de svarta påsarna under ens ögon och man vet att man är tvungen att gå ut och köpa pizza och chips och allt som har salt och fett i sig så man lufsar ned till snabbköpet i sina hängiga mjukbyxor, blek och glåmig, med håret på ända och lastar på sig kolhydrater och fett och kassörshen ler och vet att detta är en bakiskund.
Väl hemma äter man upp allting, på romerskt vis, efteråt känner man sig äcklig men ändå tillfredsställd. Resten av kvällen glor man i tystnad på någon dålig film för att sedan gå och lägga sig klockan 20:30.