Matematikspärren i min hjärna har lösts upp och försvunnit, likt en Treo brus i ett glas med vatten.
Jag finner mig sittandes i soffan, räknandes bråk som funnes det ingen morgondag, som vore det det simplaste man kan företa sig, beräkningarna flödar obehindrat genom hjärnbarken och detta är det konstigaste av allt; jag tycker att det är roligt.
Jag är till och med... väldigt bra på matematik.
Det är en mening som jag aldrig någonsin ens fantiserat om att jag skulle formulera, en mening som tedde sig lika avlägsen som avståndet härifrån till Big Bang.
Men plötsligt.
