Det var djävulen vad detta stör mig!

Men stör det mig för att jag retar mig på att andra föräldrar går omkring och förtrycker naturliga känslor i någon slags curlingfars?

Eller stör det mig för att jag känner att jag har varit onödigt burdus mot mitt barn och att de indirekt visar mig att jag har förfarit så?

Det är som ett bråk som jag inte kan dividera.

För mig är det som så att alla känslor är tillåtna, inte bara de fina, söta, pedagogiska och rara, utan även de arga, rädda, ledsna och fula. Med det menar jag inte att jag är en känslornas skådespelare och att mitt barn är den ofrivillige åskådaren, det som jag menar är att om jag är glad då är jag glad och jag visar det, inte så som en euforisk bipolär person i maniskt skov skulle visa det, utan som i lagom proportion i förhållande till barnet och dess mentala ålder. Är jag irriterad, då är jag irriterad, i proportion till barnet och dess mentala ålder. Etcetera.

Är detta så jävla konstigt??