Eller är det ba: man blir ju inte irriterad på en ett- och ett- halvt-åring för då är man Belsebub förkroppsligad!!!!!!

Å ja ba: seriöst? Har ni helt ärligt aldrig hyst några former av känslomässigt agg gentemot era ett- och ett- halv-åringar? Inte ens när de inte har sovit på två nätter och bara skriker rakt ut timmar i streck och kastar saker omkring sig och ålar som en motvillig fisk på krok vid påklädning av pyjamas? Inte ens då?

Men grattis till er Jesusstatus då!

För jag blev på ruskigt dåligt humör när min telning promenerade inte på, utan utanför mina nerver, i och med det att det fanns jag, och bara jag, ingen annan, som tog hand om honom, men ändå; med era Jesusmått mätt så borde jag ha lett pedagogiskt och sjungit en stilla sång om duniga små hundvalpar medan jag spelade med mina egenstickade fingerdockor framför barnet i fråga.

BULL CRAP!

En ett- och ett- halvåring kan inte och bör inte ta emot en vuxens fulla rage, men en ett- och ett- halvåring måste få lära sig att ibland blir man irriterad, mamma och pappa kan bli irriterad på en, men det betyder inte att de inte älskar en något mer, det betyder inte att de inte vill veta av en något mer, det betyder inte att man inte är någonting värd, det betyder bara att man i stunden är irriterad och ju större barnet blir, desto mer kan man visa av sin irritation, dock naturligtvis aldrig ett fullblommat crazy-rage, för vem gör så? Vanlig irritation, ilska, tjurighet, what not, det måste få finnas och det finns, därför måste man visa sitt barn att det är okej att vara så ibland, så länge som man förklarar varför man är arg och så länge som man visar att man älskar varandra ändå, oavsett vad som än händer och vad som än känns.