Jag är så trött på att bara sitta här. Naturligtvis vore alternativet hemskt; att vara kvar där. Men att bara sitta hemma dag ut och dag in, det är jobbigt. Jag avundas folk som har förmåga att njuta av det, jag har aldrig kunnat. Vad ska jag göra då? Arbetsförmedlingen tvingar mig att söka jobb inom mitt erfarenhetsspann och jag bara: glöm det. Jag sätter mig aldrig mer i en administrativ kontorsstol och upplever mig mentalt kvävd, jag har aldrig varit intresserad av administrativt arbete, det är det mest tråkiga och meningslösa arbete som jag överhuvudtaget kan tänka mig att utföra och att vara tvungen att ägna mig åt dylika sysslor igen får mig att känna mig lätt sinnessjuk och panikslagen, som ett djur i bur.

Vidare intar jag aldrig mer rollen som kommunikatör. A L D R I G. Jag brukade i mina tankar benämna mig "den motvillige kommunikatören" därför att det var en roll som blev mig påkastad eftersom kravet från ledningen var att varje enhet skulle ha en egen kommunikatör, jag vet dock att min dåvarande chef, den enda som var bra, gav mig rollen därför att hon visste, outtalat, hur mycket jag inte trivdes med det administrativa och hur oändligt mycket mer som fanns inom mig och det var ju väldigt fint gjort av henne men i slutändan... jag var ingen bra kommunikatör därför att jag hatade det.

Nu tänker ni: alltså varför i det lilla helvetet arbetade hon med saker som hon hatade??

Tja, det sorgliga är att så är det ju för väldigt, väldigt många människor, det börjar med att man inte har något karriärmål när man slutar skolan och så halkar man in på något och så fortsätter man där och så blir man äldre och man får barn och man maler på i samma gamla hjulspår därför att det är tryggt och vant och välbekant, men det ger en ingenting och man vantrivs men man förmår inte ta steget ut ur det trygga maskineriet som tuggar vidare nästan som av sig själv i sina invanda rutiner - precis som ett förhållande som går på automatik när man är tillsammans "för barnens skull". Lite så. Eller väldigt mycket så.

Vad vill hon göra nu då? Hon vill studera, men det går trögt, ty hon är nästan som handlingsförlamad och hennes självkänsla har fått en ordentlig smäll på grund av den vuxenmobbing som hon utsattes för, det positiva är att det inte finns något alternativ, som synes ovan, hur trögt det än ter sig så finns det ingen återvändo till den motvillige kommunikatören och det motbjudande administrativa dravlet, så det får väl rinna segt som den segaste kolasås ur en trög klämtub, så länge som det rinner, i alla fall lite grann åt gången.