Den tredje drömmen utspelade sig i min mormors hus i Tranås. Nu bodde min far där och i trädgården hade han byggt sju gigantiska Egyptenlika, guldpläterade statyer som han krävde vår beundran inför. De andra gick ut och beundrade medan jag vägrade. När de kom in gav han en nedvärderande kommentar om mig till min mor och då suckade jag, tittade ut genom fönstret på en av skulpturerna som vagt påminde om en stor hare; "Det ser ut som en hare" sa jag "Nej det är ingen hare" sa han nedlåtande "Det är en symbol för alla de som dog i förintelsen", jag svarade inte men jag tänkte att det var lika skenheligt som vanligt av honom att påstå att han gjort dessa gigantiska guldskulpturer till minne av förintelsens offer när det egentligen handlade om honom och hans storsinta, uppblåsta psykopatego.

Sedan fortskred dagen och han ignorerade mig fullständigt, jag var lika osynlig och betydelselös som dammet under soffan, han reagerade inte ens när jag pratade med honom och jag blev mer och mer ledsen. Plötsligt befann vi oss utomhus på en liten höjd där man kunde se ned över trädgården med guldskulpturerna. Min mamma sa till mig i ett försök att släta över skulpturerna och min fars beteende och samtidigt höja upp honom; "Vet du att en skulptur som han har gjort har formen av en liten flicka som sitter på dess rygg, han sa att när han gjorde den så tänkte han på dig för den påminde honom om dig och om hur söt han tyckte att du var" jag begrundade detta och sa sedan; "Det borde han visa mig här i det livs levande livet i stället för att tänka det till en jävla staty" och min mor såg förskräckt på mig och väste "SCHHHHHHH!!" för att han inte skulle höra.

En stund senare genomgick jag någon slags metamorfos och en enäggstvilling materialiserades ur mig, denna tvilling sprang ned till skulpturen och sågade bort det som skulle föreställa mig med en motorsåg medan jag jublade tyst över det fantastiska, upproriska statement detta utgjorde.

Slut.