Här kommer ett
axplock, den ökända "droppen":
Allt kulminerade
i januari när vi var på styrelsens/kontorets utbildningsläger, mötet på kvällen
inleddes med att Direktörn, inför alla, ballade ur fullständigt på att två
bilagor på läsplattan inte var ett och samma dokument, att de fanns där och att
han bara behövde peta på den andra bilagan för att kunna läsa den varken
förstod- eller ville han lyssna på, han började SKRIKA åt mig att så här kan
han inte jobba när inte bilaga 2 finns, han kan inte utföra sitt arbete om det
ska vara på det sättet!!!! Det är INTE ACCEPTABELT! Jag försökte förklara att
den fanns där, men han överröstade mig, fullkomligt från sina sinnen. P som
satt bredvid mig sa halvhögt samma sak; "Vad menar han? Den är ju precis
där?" medan de andra såg perplext och skrämt på varandra.
Följande dag var
det utbildningsdag, min chef H hade bestämt att alla skulle presentera sig
genom att rita sin livshistoria på tavlan i korta drag och att kontoret skulle
inleda, då gjorde H så här:
Hon och mina
kolleger gick upp och drog sitt, när de var klar reste jag mig för att dra
mitt, då sa hon: "Så. Och nu vill vi på kontoret gärna höra er
styrelsemedlemmars presentation." de runt mitt bord gjorde stora ögon och
viskade till mig: "Men... ska inte du gå upp?" men ingen sa något
högt, så klart.
Det gick några
veckor och jag vabbade och kunde inte ladda upp avtal på läsplattorna till
styrelsens nästa möte och dagen efter när jag var tillbaka kallade H in mig på
rummet och orerade om hur otroligt ansvarslös jag var, hur jag gjorde misstag
efter misstag, hur alla tyckte att jag var slarvig och att jag gjorde allting
fel och hur hade jag tänkt när jag vabbade och inte lade ut avtalen på
läsplattan??
Jag svarade att
jag inte alls ansåg att jag gjorde allting fel, att jag absolut inte var
ansvarslös och att hon antingen fick omplacera mig eller köpa ut mig för jag
accepterade inte den där behandlingen något mer och att jag aldrig mer tänkte
sätta min fot på ett styrelsemöte, någonsin. Sedan gick jag hem och tänkte att
jag aldrig mer skulle komma tillbaka och det gjorde jag inte heller.