Ni vet den där stunden när man sitter på toalocket i mörkret och håller så hårt om sina egna armar att knogarna vitnar medan panikångesten klöser vilt omkring sig inuti bröstet och man tänker "hjälp, nu flippar jag!"?

Inte?

Vad härligt för er då.

Då kan jag tala om för er som inte vet att den stunden är några av de värsta stunder som en människa kan vara med om.