Jag har gått i terapi i 3 år, vilken hjälpte mig så mycket att jag saknar ord att beskriva det, jag hade turen att få en alldeles fantastisk terapeut, när denne slutade och gick i pension började jag i en gruppterapi (mindfullness) den hjälpte mig ännu mer, när den så tog slut ville jag få hjälp med att hitta rätt verktyg för att hantera min ensamhet och jag blev tilldelad en mycket ung, nyutexaminerad tjej.
Jag vill klargöra att jag definitivt inte har någonting emot kvinnliga psykologer, min första var en kvinna, det jag tyckte kändes fel var att det var som att sitta och prata med en gymnasieelev eller en 20-åring som dessutom var väldigt osäker och oerfaren.
Våra sessioner gick inte ut på att försöka utröna vilka verktyg som skulle passa mig utan de gick ut på att hon skrev ut listor på hobbys som jag skulle engagera mig i.
Det var inte därför jag var där. Listor kan jag skriva ut själv. Det handlade inte om det, det handlade om att jag upplever mig vara helt ensam i livet, förvisso med några få men goda vänner men helt utan skyddsnät, utan familj, utan allt egentligen för vänner kan aldrig ersätta en familj oavsett hur goda de än är, jag har i alla fall inte den sortens relation till mina vänner och det jag ville var att få hjälp med mina tankar, få hjälp med att hitta en väg ut, att hitta och lära mig att använda hjälpmedel för att lösa situationen eller få den att kännas uthärdlig och/eller rentav bra.
Men icke.
Hobbys, mina vänner.
Därför avbröt jag.