Jag tänker ibland på mig själv som konflikträdd och att det är en del av mig själv som jag måste jobba med men... när det är skarpt läge vetifan?
Jag är inblandad i en konflikt på jobbet, jag har den smärre delen av den men ändock är/var min kollega upprörd på mig. I morse kom en annan kollega och sa att hon stängt in sig på rummet och satt där inne och grät.
Jag bara reste mig upp helt sonika och gick in till henne. Hon bad mig att lämna henne i fred men jag vägrade "jag går inte härifrån förrän vi har rett ut det här" sa jag bestämt men medkännande och så pratade vi en lång stund och jag förklarade rättframt för henne att det aldrig varit min mening att göra henne ledsen eller få henne att framstå som oprofessionell och jag gav henne en varm kram och sa "Jag vill inte att du ska vara ledsen, var inte det, det här ordnar sig och det var jag som gjorde det där felet och inte du"
Det var ganska modigt gjort av mig, om jag får säga det själv. Eller så har jag bara en rivande ångest som gör att jag absolut inte kan lämna människor ensamma, gråtande på sitt rum, jag bara måste agera även fast jag "tränger mig på" i deras sorg eller vad det nu må vara.
Förresten sa hon sen: "Jag är inte lika stark som du Anna" och då skrattade jag till lite småcyniskt och svarade: "Jag är inte så stark som jag gör sken av, det garanterar jag dig".