Jag ska bara berätta att jag skrattade på lunchen.

Detta är inte något som händer ofta, att jag skrattar på riktigt alltså, jag "skrattar" väl några gånger per dag i artighet eller för att inte verka snobbig eller för att inte hamna utanför, jag skrattar ett socialt skratt och inte för att jag tycker att det är roligt på riktigt. Falskt? Ja. Fast alla gör så, det måste man om man inte vill bli lämnad utanför den mänskliga gemenskapen.

Nu virrade jag bort mig från ämnet. Det jag började säga var att jag skrattade på riktigt på lunchen. Att jag skrattar på riktigt, med hjärtat, ärligt, det inträffar cirkus 2 - 4 gånger per år och det är ytterst få personer som kan få mig att skratta för överlag är folk i gemen inte roliga, inte genuint roliga, de riktigt roliga är ytterst få, tycker inte ni också det?

Min humor är även ganska speciell, jag tenderar att skratta åt cynism och sarkasm och rena barnsligheter, underligt uppträde roar mig också och underfundiga vardagsobservationer. Jag skrattar inte när clowner ramlar eller åt torra kontorsskämt om man säger så.