Min nya vän med borderline ringer mig. Hon är ovanligt burdust rakt på sak utan det sedvanliga artighetssvamlet. Hon talar obehindrat om olika mentala tillstånd utan att man bett om att få höra det.
Och jag gillar det.
Äntligen en äkta människa!
Hellre en sinnesrubbad i handen än 10 normängsliga normala i skogen.
Är det konstigt av mig att känna så? Gemene man föredrar inte sinnessjuka vänner framför präktiga familjelivsmänniskor!
Men jag är inte gemene man.
För det första är jag kvinna.
För det andra är jag begåvad med ett exceptionellt fritt sinne, för vilket jag varje dag tackar någon där uppe, ty jag är så ytterst tacksam för att jag har fått den ynnest det innebär att i ödmjukhet se det som den stora massan inte ser, för de är förblindade av sina rädslor.
Jag är inte rädd.
Det finns ingenting som är annorlunda som skrämmer mig.
Det finns ingenting som är annorlunda som hotar mig.
Jag är så... fri.
Fri.