Det fanns (och finns) faktiskt en som inte störde sig (eller stör sig) på min bakgrund och uppväxt eller på mitt "annorlunda" sätt att vara och det är min sons pappa. Han älskade mig och var lika ointresserad av prestige och vad det nu må vara som jag är. Han har sett mig i livets alla situationer, han vet allt om min familj och alla tragedier, han vet allt om mig och han älskar mig ändå (jag tror att han gör det fortfarande) och det finns ingenting som han tycker är konstigt eller skrämmande eller fel, han är den enda som accepterar min sjuka bror rakt av, helt utan rädsla, han talar till honom som en jämlike och min bror ser upp till honom väldigt mycket just därför, han har sett hela min brors förfall både kroppsligen och själsligen men han är inte rädd och han dömer inte.
För det kommer jag alltid att respektera och bry mig om honom. Det är en riktigt bra människa. Ett kap.
Ta chansen tjejer!