Den här lilla musen köpte jag också, på Ikea, ja, till mig inte till min son, den var bara så söt.
I bilen hem gillade den att digga till musik och reta gallfeber på sonens pappa för den gillade att sjunga och prata med honom om diverse ting med pipröst.
Nyss laddade jag upp denna bild på hans FB med texten We are family, I´ve got all my mouses with me! (we are family, sister sledge)
du har väl inte glömt mig Mikael pip-pip!?
Om jag blivit galen?Inte mer än brukligt (höhöhö) barnet i mig är i allra högsta grad levande, skulle man kunna säga. De andra papporna på Ikea verkade tittade på mig med ett slags förtjust avund när musen försökte smyga ned i exets luva eller när den kommenterade något. Kanske önskade de att deras fruar vore mer lättsamma? Vem vet. Min erfarenhet är i alla fall att många, både kvinnor och män, i trettioårsåldern har stelnat i något slags allvarligt vuxentillstånd där det inte finns tid för påhitt. Det verkar så väldigt tråkigt tycker jag.
