Någon har sagt; om man inte vågar chansa så kan man heller aldrig vinna, om man vill ha något måste man ta itu med det, om man inte frågar så får man aldrig ett svar.
Jag inser att det ligger till på det viset det finns bara ett enda litet problem;
om man frågar kanske man får det svar man inte vill ha och då gör det ont och då kanske man hellre vill leva kvar i hoppet, i illusionen, av svaret faktiskt skulle kunna vara ja.
Självbedrägeri kallas det.
Det handlar kanske om hur mycket man vill ha svar på frågan. Det beror förstås på frågan och dess dignitet.
Handlar det om en fråga som får ens hjärtmuskulatur att öka frekvensen av sin aktivitet så kan det konstateras att det är en mycket angelägen fråga men samtidigt en fråga av mycket känslig natur, en fråga som man vill ha rätt svar på men problemet med frågor av just den karaktären är att detta verksamhetsområde snarast kan likas vid ett lotteri och som vi alla vet är oddsen för högsta vinst astronomisk; hur stor är chansen, egentligen, att två personers hjärtmuskulära rörelser ökar exakt lika mycket exakt samtidigt för varandra? Ganska liten. Om ni frågar mig. Detta lotterisystem har inte varit frikostigt mot mig hittills, utdelningen har uteblivit skulle man kunna säga, kanske är det därför som jag än mer än andra till det yttersta undviker att få ett svar på frågan.
Jag förstör naturligtvis för mig själv för ju fler gånger jag ställer frågan desto mer ökar chansen för att jag någon gång ska få ett ja.
Jag skriver mycket byråkratiskt efter att ha författat en skrivelse om internkontrollplan ser jag.