Jag kanske har dragit den här anekdoten förut men hur som.
Ibland funderar jag på "trevlighet" och serviceinriktat beteende och vad folk i gemen och det särkilt inom kontorsvärlden anser vara ett trevligt/serviceinriktat beteende och jag kommer alltid att tänka på när jag jobbade på Flonnex anno 2003 som receptionist.
Klimatet bland de anställda på detta företag var minst sagt tjurigt och buttert, jag upplevde de flesta som "stängda". Personalchefen var en superengagerad sådan och det särskilt i receptionens förehavanden och hon var ytterst angelägen om att hennes receptionister skulle ha rätt approach och anda.
Jag blev inhyrd från ett bemanningsföretag som hette Kontorsfixarna till detta Flonnex.
Det arbetade redan en ung tjej där som var tillsvidareanställd. I uppdraget ingick det att varje gång någon anställd kom eller gick, trycka på dörrknappen för upplåsning, detta trots att det fanns en tryckknapp alldeles vid dörren samt en dosa för upplåsning med sitt anställningskort på utsidan. I uppdraget ingick även att under inga omständigheter låna ut extranyckeln som gick till alla kontorsdörrar samt att man under inga omständigheter fick släppa in en fd. anställd för denne försökte ibland komma in för att "sabotera". Det fanns ingen bild eller något på personen så jag visste inte hur hen såg ut ens en gång (!) ändå fick jag stränga order om att inte öppna (?!).
Den första dagen trodde jag att min kollega skämtade med mig när hon, likt någon med allvarliga ticks satt och tryckte på dörrknappen oupphörligen. Jag trodde även att hon skämtade när hon, varje gång någon passerade receptionen eller kom in eller gick ut, formligen skrek, med bebisröst: "Nejmen heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej Anita!!!!! Huj måj du idag???".
Hon skämtade inte i något av fallen.
Jag anammade inte detta sätt att vara utan var trevlig på mitt vis. Detta visade sig vara ödesdigert. För det första ville jag luncha ensam och läsa en bok, detta för att det i min tjänst ingick att prata konstant, därför ansåg jag det vara skönt att vara tyst på lunchen. Första gången jag agerade på detta vis fick jag utstuderade blickar av chock och undran från de anställda, som om en utomjording hade landat mitt ibland dem med sitt bisarra beteende, detta beteende gick tydligen utanför deras begreppsvärld. Följaktligen åt jag min lunch i receptionen hädanefter samt drack mitt kaffe inne på toaletten.
För det andra använde jag bara tryckknappen när folk kom in utifrån och saknade sina kort. Alltså fick jag utstå isande blickar och suckar från de som skulle ut när dörren inte klickade till som brukligt, de stannade upp och stod och glodde på mig tills jag öppnade, detta trots att dörrknappen var precis framför deras ögon. Åter andra blev galet irriterade på om jag var för långsam med tryckknappen, om jag exempelvis inte hann tickstrycka innan de rest handen för att trycka själva, då ropade de till argt.
För det tredje pratade jag inte bebisspråk utan mitt eget språk och inte i falsett. Jag talade i normal, lugn samtalston, vilket resulterade i att ingen vände sig till mig, de stod hellre i kö för att bli pratade till av min kollega, på bebisspråk "Hej Gunnaj!!! Va kan ja hjälpa deje me idag då???!!"
För det fjärde hade jag "fel" kläder på mig, jag skulle köpa en svart kavaj och svarta byxor, enligt personalchefen.
För det femte råkade jag låna ut nyckeln som ingen fick låna eftersom en karl låst sig ute från sitt rum.
För det sjätte släppte jag in hen som inte fick släppas in. Eftersom jag inte hade den blekaste aning om hur hen såg ut - jag skulle bara veta det telepatiskt.
För det sjunde hörde min kollega mig en gång när jag till min dåvarande sambo kallade företaget för "*BEEP!*nnex" detta skvallrade hon om till personalchefen, vilken avslutade mitt uppdrag från den ena dagen till nästa. Jag var inte ledsen över det kan jag medge.
Nu tror ni att jag kraftigt saltat denna historia men det läskiga är att det har jag inte.