Min fina mamma.
Jag kan inte prata om min mamma än. Hon dog den 3 mars. Det är som att om jag pratar om henne, då validerar jag att hon faktiskt är död, jag har inte acceptera det, logiskt förstår jag det, men inte emotionellt. När ens mamma dör drabbas man av en slags existensiell sorg som är outhärdlig. Hon var den som gav en livet, som höll en till sitt bröst när man var helt hjälplös, ens mamma är synonymt med livet, hur kan den som gett en liv inte leva längre? Hur ska man ta in en sådan sak? Hur ska man lära sig att acceptera det? Jag tror inte att jag kan göra någotdera.
Jag kan inte prata om henne. Men jag kan skriva.
Mamma, jag saknar dig så. Jag är trasig utan dig. Jag måste kämpa för att ta mig ur sängen varje morgon nu när du inte finns. Jag drömmer om dig varje natt, du är hos mig och pratar, och varje morgon när jag vaknar är jag lika förvånad över att du är borta. Det känns som ett grymt skämt. Som om någon plötsligt skulle ringa och säga; haha! Gick du på det? Din mamma är inte död, hon lever ju! Foold ya!
Men den grymma komikern ringer aldrig.