Jag hittar mig själv vid datorn, sökandes på deras hemsida, jag vet inte vad det är jag söker efter, ett bevis kanske, på att jag har existerat där, för dem, men jag hittar aldrig någonting annat än att jag fortfarande står som kontaktperson på de sidor som tillhörde mitt ansvarsområde. På något sätt känns det inte som om jag är fri, och det är jag kanske inte heller, än, psykiskt alltså.

I morse när jag och min son skulle åka till KS för att kolla min förlamade tumme så missförstod jag och trodde att bussen gick från Sollentuna, det visade sig vara fel och då hörde jag hens skränande hån i mitt huvud: "Men. Herre. Gud. Hon kan inte ens ta rätt buss!! Hon är så dum att hon inte ens kan fatta vilken buss hon kan ta! Jag sa ju att jag måste tänka åt henne!"

Sedermera fann jag rätt buss, vilket då är ett smärre under, med tanke på att hen inte var med och tänkte åt mig.