Jag har råkat fastna i realityshowen Vanderpump rules som handlar om ett gäng unga som jobbar på en kändisrestaurang i Los Angeles, det som händer är att de konstant bråkar med varandra och blir galna av svartsjuka för att de råkat råka på sin pojkväns/flickväns ex och man bara: men vem bryr sig? Roligt är det väl inte, men vem bryr sig?

Jag har dock själv varit precis som dem och därför känns det så ljuvligt att kunna säga vem bryr sig och verkligen mena det, jag har varit precis så där extremt osäker och svartsjuk som en galning och därför är det så underbart att nu segla på en gyllene våg av självförtroende och känna att nej, jag bryr mig faktiskt inte.

Naturligtvis är jag fortfarande kapabel till att känna svartsjuka och det gör jag ibland i korta glimtar men sen tänker jag ORKA! Egentligen skulle jag kunna, precis som de, precis som jag för länge sedan när jag var ung, gräva ned mig och gotta runt i min pojkväns ex-eskapader och börja tolka tecken och antydningar och gå igenom hans telefon och mejl och starta bråk om hans extjejer etcetera men jag har 0 % intresse av det, jag är bara och endast intresserad av mig själv och av att göra mig själv lycklig och av att älska mig själv.

Svartsjuka är hälsosamt i naturliga små pustar men i stora mängder är det kontraproduktivt och kapabelt till att konsumera en totalt.