What´s it to me?
Jag skulle ha bott kvar i lägenheten och han skulle ha flyttat ut, det är vad jag anser, men där och då ville jag bara bort och starta mitt nya liv så fort som möjligt, men nu grämer detta mig.
En liten dr. Phil i mitt huvud säger att det är helt meningslöst att grämas över detta eftersom jag varken kan spola tillbaka tiden eller göra någonting annat för att ändra situationen. Det jag har att välja mellan är att låta mig förtäras av bitterhet eller att acceptera faktum, släppa och gå vidare.
Vilket av alternativen gör mig glad? Det var en retorisk fråga.
Med sur morgonhälsning.
