Det känns som om jag hela tiden väntar på att bli avslöjad. Som om jag vore fejk eller som om allt var en lögn, som om jag väntar på att bli tagen på bar gärning som den fuskare och lögnare jag är, uthängd i hela min nedriga skam, på display med allt jag gjort och ljugit om. Jag väntar på den stora kraschen. Den stora utskällningen. Avslöjandet. Fallet.
Fast jag förstår inte vad det är jag har ljugit om eller fuskat med?
Jag ljuger nog mindre än gemene man i allmänhet skulle jag tro med tanke på att folk verkar leva under devisen "det man inte vet om mår man inte dåligt av" medan de fullt medvetet väljer att bedra sina män och fruar till höger och vänster i en enda stor och ständigt pågående könsfest. Missförstå inte; jag har ingenting emot fria eller öppna förhållanden eller polygamism för den delen, det jag säger är att då ska båda parter vara överens om att det är ett sådant förhållande, den ena ska inte vara omedveten om att den andre vädrar korven med jämna mellanrum och dessutom rättfärdigar sitt svek.
Vad fan har detta med det jag började prata om att göra!
Jag menar att jag har inte för vana att vare sig ljuga eller fuska så varför väntar jag då på ett AVSLÖJANDE? Kanske menar jag att jag innerst inne känner mig fejk på grund av hur mitt liv egentligen är till skillnad mot vad jag väljer att inte berätta offentligt? Eller att jag känner mig... inte misslyckad, för så känner jag inte, att jag känner mig... beskärd från livets träd men låtsas att jag ändå växer och frodas där? Är det det jag menar? Eller handlar denna känsla av överhängande STRAFF om att jag dömer mig själv extremt hårt i någon slags katastroftänksmaraton? För vad har jag egentligen gjort? Jag trampar vatten för glatta livet här. De lögner jag trots allt utdelar står inte i proportion till andras, "friska" lögner så varför skulle det vara helt uteslutet för mig att vara dålig ibland? Varför får inte jag göra fel? Synda? Varför är det genast spöstraff på minsta detalj? Varför detta HAT? Alla kan falla. Varför får jag inte må dåligt? Vaför får jag inte göra bort mig? Varför får jag inte göra fel? Medvetet fel? Sett i skuggan av mina tidigare erfarenheter är jag verkligen ursäktad. Egentligen.
Men det är så att eftersom det bara är jag som säger det här till mig själv så har det ingen legitimitet, det är ett självbedrägeri, ett ensamt babbel, en dåre som håller med om sina egna ekande ord.
Det kanske är därifrån känslan av lögn och bedrägeri kommer ifrån.
När jag ser tillbaka på tidigare incidenter då jag "ljugit" och inte dykt upp och skolkat och skitit i allt så ser jag att jag där och då dömt mig själv för det extremt hårt men i efterhandens klarhet förstår jag varför jag agerade som jag gjorde, det är till och med förståeligt.
Så varför är det inte förståeligt just nu?
Å. Vad jag saknar min terapeut.