Jag var aldrig ett Nirvana-fan men den här tyckte jag om, för den hade sådan intensiv känsla, en olycklig och mörk känsla av djup depression då förstås men ändock stark och det var det jag drogs till.
Det här var innan Curt Cobain begick självmord och MTV var ungdomars Gud. Jag minns att jag alltid brukade tänka, trots att jag bara var 13-14 att den där killen är djupt sorgsen ända in i minsta vrå av sin själ och jag tyckte så synd om honom, jag önskade att jag kunde trösta honom, denna kliniska "ledsnad" och fullkomliga uppgivenhet och förtvivlan syns allra särskilt i hans ögon i den här musikvideon (och hörs i hans röst) den där sjuka känslan av att vara den enda människan som vet om livets egentliga sanning; att det är fullkomligt meningslöst, svart, negativt, ett skrikande avgrundshål. I den här videon bär han depressionens stela mask.