Idag fyller jag 34 år. För 29 år sedan blåste jag ut 5 ljus på en grön marsipantårta och fick en grön cykel med ett rött och ett blått handtag i present. Det var nog det finaste jag någonsin fått på min födelsedag genom tiderna, det var något fantastiskt och magiskt över det, att fylla fem och se cykeln stå där alldeles glänsande och ny.
Det var min pappa som gav den till mig. Konstigt va? Under ett litet ögonblink av mitt liv var han hela min lilla världs hjälte, han var som en kung för mig, när jag såg honom komma på gården i Linköping där jag bodde då, när han kom från Stockholm för att hälsa på, då var det som om solen bröt genom molnen och en allgenomsyrande lycka spreds i hela mig "PAPPA KOMMER! PAPPA KOMMER!" och jag släppte allt jag hade för händer och sprang honom till mötes och det var lycka när han såg mig och tog emot mig och lyfte mig högt upp i luften och känslan av hans starka händer under mina armar, hans doft och hans blick.
Det var innan han svek mig, innan jag blev osynlig och värdelös för honom, innan jag glömdes bort och innan jag sågs som ett besvärande lort under skosulan, fullkomligt misslyckad och avskydd, helt och hållet ointressant och utan mening.
En kort blinkning i livet var allt som det skulle. Det var allt jag fick.
Nu blev jag ledsen i halsen.