Jag har alltid varit livrädd för sorg, rädd för att den skulle göra mig galen, jag trodde att sorg var lika med panikångest och akut depression.
Det var inte alls så. Det påminde ingenting om vare sig panikångest eller melankoliskt tillstånd, det var helt annorlunda. Det gick att behärska. Var rentav behagligt i jämförelse. Ja det låter groteskt jag vet men det var så det kändes. Sjukdomen är inte lika med en konstant känsla av sorg, sjukdomen går inte att likna vid det alls, det är ett tillstånd av horribla mått som knappt går att beskriva; hur ansiktet förvandlas till en stel mask, hur solljuset blir mörkt, kallt och meningslöst som lysrörsljus, hur verkligheten förändrats till ett otäckt negativ av vad den borde vara. Hur ingenting spelar någon som helst roll, för allt är meningslöst och plågsamt. Total likgiltighet och panik inför det. Att inte kunna titta på människor. Att försöka gömma sig för att ingen ska se på en. Ord tomma som intigheten. Smärtan av varandet. Att se de andras oroliga blickar och bekymrade ansikten men att vara på andra sidan ett ljusår, deras rädsla så fjärran att det skulle ta dem miljontals år att hitta (hinna) fram. Ensamheten inuti det svarta. De andra lever vidare där ute, hur kan de inte förstå mörkret? Hur kan de inte se det? De lever i förnekelse. Bara jag vet den horribla sanningen. Jag är ensam om att veta. Om att känna undergångens obönhörliga gravitation.
Nej. Sorg har ingenting med det att göra.