Ibland, eller väldigt ofta faktiskt, önskar jag att jag vore en idiot, att jag vore en bimbo i ordets yttersta bemärkelse, helt befriad från tankarna, jag önskar att jag levde i en ytlig, barnslig bimbovärld där ingen djuphet existerade, bara ett fåraktigt leende och ett jordiskt ointellekt.
För det är tankarna som ställer till det, intellektet if you will. Det är tanken som styr allt och är upphov till allt, det är med en tanke som allting börjar (och slutar) och ju mer du tänker desto mer problem får du, ju mer du förstår desto mer ledsen kan du bli, det är därför genialitet och dårskap går hand i hand.
Nu säger jag INTE att jag är ett geni för det är jag rakt inte, det jag säger är att jag ofta är för intelligent för mitt eget bästa och att jag önskar att jag vore mer dum.
Jag verkar dessutom vara urdålig på att styra dessa mina tankar i rätt banor i det ypperligt komplicerade tunnelbanesystemet där uppe, jag envisas och envisas med att styra tåget dit där det är som mörkast, och det i sig, är ju egentligen inte särskilt smart alls. Jag inbillar mig kanske att jag kör tåget till den egentliga sanningen som bara jag själv inser är den enda sanna sanningen men bedrar jag inte mig själv då? Jag kan tänka på ett ruttet lik eller jag kan tänka på en dansande, lemonad drickande elefant och båda tankarna är lika sanna, lika verkliga, det verkar ju som ren idioti att medvetet välja att tänka på liket eftersom den tanken är destruktiv och får mig att må dåligt och göra dåliga val och hata mig själv och kissa ned allt som är bra i stället för att medvetet välja att tänka på den skrattande elefanten som får mig att må bra.
Jag kanske i själva verket ÄR som bilden nedan, när allt kommer omkring.
